På en teater blir man ganska van vid att saker ser mer permanenta ut än de egentligen är.
En vägg kan vara en vägg under föreställningen.
Bakom den finns kanske några reglar, lite färg och någon som vet exakt hur försiktigt man måste luta sig mot den.
Det är en del av charmen.
Vi bygger upp en värld, använder den ett tag och plockar sedan ner den för att göra plats för nästa.
Men någon gång räcker det inte att byta kulisser.
Själva lokalen behöver också få uppmärksamhet.
Och då blir rivningen plötsligt betydligt mer på riktigt.
Det är förvånansvärt mycket som ska ut
Tänk en större ombyggnation av en teaterlokal.
Kanske ska foajén förändras, gamla utrymmen byggas om eller delar av interiören rivas för att ge plats åt någonting nytt.
Till en början ser man mest framför sig slutresultatet.
Nya ytor.
Bättre funktion.
En lokal som passar verksamheten bättre.
Sedan börjar man riva och inser att det gamla materialet inte försvinner bara för att man har bestämt sig för hur det nya ska se ut.
Trä, skivmaterial, metall och annat rivningsavfall måste sorteras och tas om hand. Vid större arbeten kan mängderna snabbt bli sådana att några sopsäckar vid sceningången känns som en ganska optimistisk plan.
Då kan ett lastväxlarflak vara en praktisk lösning för att samla material på plats och sedan transportera bort det när det är dags. Vilken storlek och typ som passar beror förstås på vad som ska hanteras och hur stora mängder det handlar om.
Även placeringen behöver tänkas igenom.
Ett stort flak måste kunna ställas där det går att använda utan att blockera sådant som fortfarande behöver fungera runt byggnaden. Dessutom behöver det finnas tillräcklig åtkomst för fordonet som ska lämna och hämta det.
Och allt får inte automatiskt hamna tillsammans.
Olika typer av avfall kan behöva sorteras separat, och material som klassas som farligt avfall omfattas av särskilda regler för hantering.
Det är kanske den minst glamorösa delen av en teaterombyggnad.
Ingen applåderar när det gamla byggmaterialet lämnar huset.
Det får ingen recension.
Och det kommer definitivt inte ut för att buga efteråt.
Men jag gillar ändå tanken på att även en renovering har ett slags scenbyte.
Först ska det gamla bort.
Sedan kan vi bygga upp nästa akt.
Den här gången helst med väggar man faktiskt får luta sig mot.